Lästid 18 minuter

Vissa kritiker menar att kontextuella (JC) lärjungaskapstjänster leder till synkretism, det vill säga religiös blandning.* Detta kan diskuteras. Men låt oss anta att så faktiskt är fallet. Sedan måste vi erkänna att många praktiker och läror i dagens kristna kyrkor också är synkretiska ur ett adventistiskt perspektiv. Två är särskilt slående: söndagsfirande och tron ​​på den odödliga själen. Båda har sina rötter i antiken. Den senare upprepar till och med lögnen som ormen berättade för Eva på trädet (1 Mosebok 3,4:XNUMX). Dessa två synkretistiska doktriner kommer att spela en avgörande roll i den slutliga konfrontationen av den stora kampen.* Med dessa preliminära tankar, låt oss nu undersöka fyra fallstudier.

Fallstudie 1 – Adventisternas andliga arv

Boken Från skugga till ljus räknar upp en mängd individer, tillsammans med ett antal rörelser, som anses vara andliga förfäder av adventister: Waldensians, John Wyclif and the Lollards, William Tyndale, Jan Hus, Martin Luther, John Calvin, Huldrych Zwingli, John Knox, Hugh Latimer, Nicholas Ridley, Thomas Cranmer, hugenotterna, bröderna Wesley och många andra. Nästan alla var söndagsvaktare och de flesta av dem trodde på den odödliga själen. Så de var synkretiska kristna. Dessutom trodde en del på total eller partiell predestination, de flesta döpte inte vuxna, vissa trodde på konsubstantiation (d.v.s. föreningen av Jesu kropp och blod med brödet och vinet), och inte få förföljde andra kristna som skilde sig från deras förståelse av tron ​​avviker

Gud kallar sina lärjungar i sitt sammanhang

Två frågor uppstår. För det första, när han kallade dessa individer eller grupper, verkade inte Gud också i Unga mäns tjänst? (Se del 1/juli 2013) Kallade han inte också lärjungar i deras sammanhang? Egentligen, hur många av dessa ädla män och kvinnor passar in i bilden av full sanning som adventister förstår det? Ändå verkar Gud ha förbisett luckorna i deras tro. Han doppade sina händer i leran av medeltida religion och teologiskt mörker i en återskapande process för att vinna män och kvinnor som, liksom folket i Nineve, längtade efter något bättre. Sedan började han sakta återställa sanningen. Det är vad varje JK-tjänst handlar om. Du möter människor där de är och leder dem steg för steg längs sanningens väg, så långt de kan följa, så långsamt eller snabbt de kan, inte en tum längre, inte en sekund snabbare.

För det andra, om Gud var tålmodig i århundraden innan sanningens ljus lyste fullt ut i kristendomen (Ordspråksboken 4,18:XNUMX), varför förväntar vi oss nödåtgärder och allt-eller-inget-metoder för att arbeta med icke-kristna folk?

Reformationens historia, av särskilt intresse för adventister, visar att (1) Gud uppmuntrade JK-tjänster, och (2) när det gäller att återställa sanningen är varje steg i rätt riktning verkligen ett steg i rätt riktning. Vart och ett av dessa steg är därför en välsignelse och inte ett problem. JK-tjänster är giltiga eftersom de är i linje med Guds exempel på praktik!

Fallstudie 2 - Adventister och samtida protestantism

Adventister gläds åt sitt protestantiska arv och anser sig vara en del av den protestantiska familjen. Ibland går de till ytterligheter för att bevisa att de är riktiga, bibeltroende evangeliker. Adventister spenderar tusentals dollar på att skicka sina predikanter till utbildningar som erbjuds av andra kyrkor. Ellen White råder oss att be med och för andra förkunnare. Hon säger att många av Guds barn fortfarande finns i andra kyrkor. Vi tror att många inte kommer att ansluta sig till adventiströrelsen förrän nära utgången av prövotiden. Allt detta tyder på att vi betraktar andra protestantiska kyrkor som platser där ett genuint andligt trosliv kan utvecklas och där Guds Ande verkar trots teologiska brister.*

Vi mäter med dubbelmoral

Detta väcker en viktig fråga: Hur kommer det sig att vi antar genuin tro på en protestantskamrat som äter orent kött, dricker vin, bryter sabbaten, tror att han alltid är frälst, den moraliska lagen är avskaffad och människan har en odödlig själ? Kanske tycker han till och med att adventisterna är en sekt! Men förnekar vi en person som har alla adventistiska övertygelser bara för att han reciterar Shahada, den muslimska trosbekännelsen och läser Koranen?

Vilken logik! Kristna verkar dra en på många sätt konstgjord skiljelinje mellan kristendomen och alla andra religioner. Perversioner av evangeliet accepteras lätt; de bär en kristen dräkt. Äkta andliga väckelser i Nineve-stil förnekas dock all trovärdighet eftersom de inte bär etiketten "kristna". Detta är fällan adventister bör akta sig för!

Jag vidhåller därför att de som ser sina protestanter som bröder och systrar i Kristus bör vara ännu mer öppna och tillgivna mot JK-lärjungar. Även om de inte kallar sig kristna har de en frälsningsrelation med Jesus och följer ofta sanningen bättre än många kristna.

Fallstudie 3 – Adventister och rörelser bortom "sanningen"

En tredje fallstudie gäller spridningen av "adventistiska" läror utanför den omedelbara adventistmiljön. När adventistkyrkan expanderar snabbt gör läror som anses adventistiska stora framsteg utanför adventistkyrkan. Till exempel finns det idag över 400 sabbatshållande samhällen. I den anglikanska nattvarden har ämnena "helvetet" och "livet efter döden" studerats intensivt, så att idag flera framstående anglikanska teologer förespråkar läran om villkorlig odödlighet. Ska vi vara ledsna över att dessa grupper inte konverterar en masse till adventism? Eller gläds vi åt att "vår" läror når icke-adventistiska kretsar? Svaret är för självklart för att utvecklas.

Alla som gläds när icke-adventister omfamnar "adventistiska" läror bör också glädjas när icke-kristna omfamnar mer än så genom en JC-tjänst! JK-ministerier tar vår tro utanför Adventistkyrkans gränser på ett sätt som ingen annan tjänst har gjort under det senaste och ett halvt århundradet. Istället för att oroa oss för det växande antalet JK-tjänster har vi all anledning att vara glada.

Fallstudie 4 - Andra adventistiska unga mäns tjänster

En fjärde fallstudie bör också skingra alla tvivel om att Unga mäns verksamhet kan komma i konflikt med adventistandan. Under åren har adventister tillhandahållit ett antal tjänster för att förbättra andras fysiska och andliga kvalitet utan att ha deras medlemskap som mål.

rökavvänjning

Ett klassiskt exempel är planen för 5-dagars sluta röka.* Tusentals av dessa kurser har genomförts både bland kristna och icke-kristna. För vissa var detta program början på en lång resa som så småningom ledde till medlemskap. För de allra flesta var dock rökavvänjningsplanen just det: en rökavvänjningsplan. Planens författare inkluderade skickligt budskap om Gud i hopp om att även om deltagarna inte gick med i kyrkan, skulle de fortfarande inleda en relation med Gud.

katastrof och utvecklingsbistånd

En liknande filosofi ligger bakom välfärdsprojekten. När adventister tillhandahåller katastrofhjälp och utvecklingsarbete i områden där kristen mission betraktas som ett brott, är öppen evangelisation inte aktuell. Ändå finns det alltid hopp om att den adventistiska anda som återspeglas i det dagliga livet kommer att ha sitt inflytande, att den kommer att vara ett tyst vittne om evangeliets effektivitet. Vi förväntar oss inte att detta vittnesbörd ska inspirera andra att gå med i kyrkan. Vi hoppas dock att den kommer att så fröer som kommer att ge icke-kristnas hjärtan en tydligare bild av Gud, en bättre förståelse av frälsningsplanen och en större respekt för Jesus i sammanhanget av deras kultur och religion.

medieprogram

TV- och radiosändningar fungerar på liknande sätt. När adventsbudskapet sänds i länder som är stängda för evangeliet, är det bästa kyrkan kan hoppas på att en liten bråkdel av lyssnarna eller tittarna kommer att göra en offentlig bekännelse och gå med i adventistkyrkan. Men vi förväntar oss att ett mycket större antal antingen kommer att acceptera Jesus i tysthet och i hemlighet, eller inse någon biblisk sanning och komma till en mer biblisk världsbild inom ramen för sin egen kultur eller religion.

Osjälvisk service alltid motiverad

Vad försöker jag säga? 5-dagars sluta röka-planen, katastrof- och utvecklingshjälp, medieprogram som sänds till slutna länder och liknande tjänster är i huvudsak JK-tjänster, även om samhället inte kallar dem det. De är JK-ministerier eftersom de utvecklar övertygelser i sitt sammanhang, övertygelser som kanske aldrig översätts till formellt medlemskap. Vi hjälper med rätta andra att sluta röka, älska Gud, läsa Bibeln. Olika ministerier lär med rätta ut bra saker, även om deras elever nominellt förblir icke-kristna! Därför är det helt legitimt att förmedla alla adventistiska övertygelser och erbjuda dop i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn även till en person som förblir nominellt icke-kristen.

Identitetsfrågan

Hittills har vi funnit att JK-tjänster är förenliga med Bibeln och den adventistiska förståelsen av kyrkan. För att Gud vill förändra livet för alla människor, vare sig de är kristna eller icke-kristna, eftersom de är hans barn.* Adventister betonar ännu mer än de flesta kristna att Gud är verksam överallt, även i de mörkaste hörnen av denna värld där evangeliet finns. nästan aldrig dök upp öppet. Inför en sådan upplysning, varför möter vi motstånd mot JK-tjänster?

Jag tror att svaret ligger i ordet "identitet". Det betyder inte JK-troendes identitet, utan vår egen självförståelse som adventister. Under de senaste 160 åren har Adventistkyrkan utvecklats till en mycket sammansvetsad och sluten andlig gemenskap. Vi har en tydligt definierad tro och en exakt förståelse för vårt mål i sluttiden.*

Rädsla för vår självbild

Denna självbild ifrågasätts av JK tjänster. Om en tro utvecklas i ett icke-kristet sammanhang som stannar vid grundläggande teologiska sanningar kan vi prisa Herren eftersom detta inte hotar vår självförståelse. Men när den tron ​​når en mer mogen teologisk nivå och inkluderar dop men inte åtföljs av medlemskap i kyrkan, då ifrågasätts vår självförståelse som adventister. Är JK Believers adventister? Om så är fallet, varför går de inte med i kyrkan? Om inte, varför döps de?

Så den verkliga frågan är: Hur förhåller vi oss till människor som är som oss men inte tillhör oss, speciellt när det är vi som har fått dem till denna punkt? Att detta är den verkliga frågan framgår av det sätt på vilket kritiker citerar kyrkohandboken. Men hur ofta citerar vi kyrkohandboken när det kommer till giltigheten av andra kristnas tro? Det handlar inte om huruvida JK-troende är legitima troende. Den verkliga frågan är hur vi vill närma oss dem. Det påverkar vår självbild, inte deras.

övergångsstrukturer?

Denna spänning är tydlig i de termer vi använder för att beskriva JK-rörelser. Två termer sticker ut. Termen "övergångsstrukturer" antyder att en JK-tjänst är i ett övergångstillstånd. Så när det är dags, förväntas det att han kommer att vara helt integrerad i samhället. Termen visar också att kyrkan noga vill följa och kontrollera all utveckling. Detta språk speglar vårt problem med vår självförståelse. Termen "övergångsstrukturer" antyder att vi inte vill att dessa människor ska förbli nära-adventister. Förr eller senare måste vi göra något för att se till att de tas emot fullt ut i kyrkans sköte!

Sådan terminologi är mer skadlig än användbar. På gräsrotsnivå i Adventistkyrkan skulle detta kunna skapa splittring i takt med att andra departement uppstår som inte helt ansluter sig till kyrkans policy som den formuleras i kyrkohandboken. Dessutom väcker övergångsstrukturer allvarliga frågor på administrativ nivå. Om JK-tjänster är övergångsstrukturer, när ska övergången vara klar? Hur snabbt ska det vara och hur ska det implementeras? Spädar vi på vår identitet om vi inte gör JK troende medlemmar omedelbart?

Duperad?

Begreppet "övergång" är också svårt för JK-troende att förstå sig själva. Vid vilken tidpunkt bör JC-troende lära sig att de har blivit sjundedagsadventister, även om de inte var medvetna om det? Kommer de att känna sig förrådda för att inte veta den fulla sanningen om sin nya identitet från början? Kommer några att vända sig mot den tro de har antagit?

Anti-statshemlig operation?

Dessutom kan övergångsstrukturer leda till problem med religiösa och/eller statliga myndigheter. Om JK-tjänster bara är en front för kristnandet av icke-kristna etniska grupper kommer de att betraktas som anti-statshemliga operationer. Detta kan skada inte bara dessa tjänster, utan också de officiella samhällsstrukturerna i värdkulturen. Det finns många problem med begreppet övergångsstrukturer och tjänar mer till vår önskan att JC-troende ska gå med i Adventistkyrkan än att tjäna JC-troendes behov.

parallella strukturer?

En annan term som används för JC-organisationsstrukturer är "parallella strukturer."* Denna term är redan bättre än övergångsstrukturer eftersom den ger utrymme för en JC-rörelse att existera permanent vid sidan av Adventistkyrkan utan att någon gång helt sträva efter övergång till adventfamiljen. Men även tanken på parallella rörelser eller parallella strukturer är svår. Det antyder att Adventistkyrkan ser sig själv som en permanent modell och permanent övervakare, ja att den önskar administrativa förbindelser. Som ett resultat möter vi då samma problem som med övergångsstrukturerna, om än inte i samma utsträckning.

Autonoma organisationer

Det förefaller mig som att den bästa vägen framåt är om vi ser JK-rörelser som vuxit fram ur JK-departementen som distinkta organisationer med egna kontextanpassade strukturer. JC-troende kan inte helt överensstämma med adventisternas förväntningar. Att försöka etablera organisatoriska kopplingar kommer att skapa friktion på båda sidor. Nineve kan tjäna som förebild här. Jona tjänade där, och när folket svarade på hans budskap uppstod en reformrörelse med kungen i spetsen. Denna rörelse försvann inte omedelbart. Vi vet inte vilka former och strukturer denna rörelse tog. En sak är dock klar: Hon hade inga administrativa band till Jerusalem eller Samaria.

effektivitet och motståndskraft

Om vi ​​tar Nineveh som förebild och låter JK moves stå för sig, finns det vissa fördelar. För det första kan en JK-rörelse utveckla den organisationsstruktur som bäst passar dess samhälleliga verksamhetssfär. Den fyrskiktiga hierarkin som har visat sig vara mycket framgångsrik i Adventistkyrkan behöver inte nödvändigtvis vara den bästa modellen i en icke-kristen kultur. En distinkt JK-rörelse är å andra sidan smidig och anpassningsbar.

För det andra kan en JK-rörelse naturligt mogna som en insiderrörelse, utan att yttre överväganden har en bestående effekt på denna mognad. Med andra ord kan rörelsen forma sig till sin omgivning utan att ständigt behöva ifrågasätta om dessa former är acceptabla för adventistkyrkans ledning, som är helt oengagerad i denna rörelse.

För det tredje kan en JK-rörelse fungera som en mogen insiderrörelse utan rädsla för att bli upptäckt eller avslöjad. En JK-rörelse med en stark självständig identitet kan med rätta känna att den representerar sin kultur. Det är då inte ett kamouflerat försök till kristen infiltration.

risker och möjligheter

Å andra sidan hyser en organisatoriskt oberoende JK-rörelse också faror. Den största är att värdkulturen och världsbilden har spätt på den bibliska världsbilden och i slutändan har det uppstått en synkretisk rörelse som så småningom tappar sin reformativa kraft. Naturligtvis innebär det alltid risker att ge sig ut i okända vatten med evangeliet, och historien ger många exempel på hur evangeliet har äventyrats av anpassning. Men vilka segrar kan man vinna för evangeliet när man går framåt trots risker! De uppväger vida de offer vi lider när vi passivt väntar vid vägkanten, i hopp om att de slutna folkgrupperna en dag öppnar upp för de mer välbekanta C1-C4-metoderna [se Del 1 av artikeln]. De överstiger också vida de förluster som en JK-tjänst lider när den görs beroende av processer och strukturer som finns i en annan del av världen där det finns liten förståelse för den lokala situationen. När vi etablerar och stöder unga mäns tjänster som kan initiera oberoende adventistiska insiderrörelser, ger vi den Helige Ande den största friheten att åstadkomma vackra utvecklingar i människor som länge ansågs otillgängliga.* Den samtida kristna scenen ger exempel på att sådana satsningar kan bli framgångsrika ( t.ex. judar för Jesus).

Det kommer säkert att finnas en viss grad av osmos mellan en distinkt JK-rörelse och Adventistkyrkan. Adventister som är kallade att tjäna i ministeriet kommer att konvertera och tjäna på olika nivåer av ledarskap i Young Christians-rörelsen. I sin tur kommer JC-troende som har mognat teologisk förståelse och ser bortom de omedelbara strukturerna den större bilden av Guds verk komma in i Adventistkyrkan som individer när omständigheterna tillåter. Öppet samarbete mellan de två enheterna kan uppmuntras där så är lämpligt. Men Adventistkyrkan och en unga mäns rörelse kan röra sig sida vid sida i samma riktning och ändå vara helt fristående.

slutsats

Den här artikeln har tittat på olika fallstudier från Bibeln och kyrkans historia. Är JK-rörelser problematiska? På ett sätt, ja, eftersom en JC-troende inte helt lever upp till vad adventister förväntar sig av en mogen troende. Är JK-tjänster berättigade? Svaret är ett dubbelt ja. Även om JC-troende kanske inte blir så teologiskt mogna och läskunniga som vi skulle vilja, hittar vi många liknande exempel i Bibeln och i kyrkohistorien. Där blev människor berörda av den helige Ande och välsignade av Gud som inte heller nådde full mognad i sin teologi eller sin förståelse av läran. Det som i slutändan spelar roll är inte om ett JK-ministerium leder människor till full kunskap, utan om det når dem i deras samhällen där det finns lite bibelkunskap, och sedan försiktigt vägleder dem genom Bibelns sanning från mörker till ljus, av okunnighet till ett levande förhållande till Gud. Detta och inte perfektionen av slutresultatet ger JK-tjänster deras berättigande. Erbjuds JK-tjänster? Återigen är svaret ett dubbelt ja. Det stora uppdraget befaller oss att föra ut evangeliet till varje nation, stam, tungomål och folk. C1-C4-modeller är bibliskt sett de bästa och bör implementeras där det är praktiskt möjligt. Men i ett sammanhang där en sådan modell inte bär frukt bör adventister vara kreativa och sträva efter modeller som fungerar. YC-ministerier har visat sig effektiva under ogynnsamma omständigheter, vilket gör dem inte bara giltiga utan absolut nödvändiga om kyrkan ska uppfylla sitt evangelieuppdrag.

Idag bor många nineviter utspridda över hela världen. Från utsidan verkar de synda, degenererade, depraverade och andligt blinda, men innerst inne längtar tusentals som folket i Nineve efter något bättre. Mer än någonsin behöver vi människor som Jona som, hur tveksam de än är, kommer att ta det stora steget: gå ut ur sin komfortzon och göra ovanliga saker. Genom att göra det utlöser de rörelser som också är ovanliga och som kanske aldrig kommer att gå med i Adventistkyrkan. Men de stillar den andliga hungern hos dyrbara, sökande själar och leder dem till ett frälsningsförhållande med sin Skapare. Att möta detta behov är ett bud från evangeliet. Om vi ​​inte låter Anden röra oss, förråder vi vårt uppdrag! Då kommer Gud inte att tveka: Han kommer att kalla på andra som är redo att gå.

Del 1

Många referenser har utelämnats från denna artikel. Det finns en * på dessa platser. Källorna kan läsas på original engelska. https://digitalcommons.andrews.edu/jams/.

Från: MIKE JOHNSON (pseudonym) i: Issues in Muslim Studies, Journal of Adventist Mission Studies (2012), Vol. 8, Nr. 2, s. 18-26.

Med vänligt godkännande.