Att se muslimer med nya ögon. Av Stephan Kobes

Lästid: 5 minuter

2017, på en resa genom Marocko, kom jag för första gången i nära kontakt med muslimer. Det var tre mycket slående upplevelser som visade mig värdet och skönheten hos människor i arabisk kultur.

Redan första dagen efter ankomst åkte vi från Marrakech tvärs över landet i riktning mot Fès. Tidigt på morgonen var hela landskapet täckt av dimma. Det var kallt. Men så lättade plötsligt dimman när vi kom till gränsen till den första lilla staden på rutten. Solen sken på en klarblå himmel. Vår buss korsade staden utan att stanna. När vi körde ut från den lilla staden igen låg hela landskapet plötsligt gömt bakom tätt dis och dimma. När vi nådde nästa stad lättade dimman och solen sken igen i all sin skönhet. När vi passerade stadsgränsen lade sig en kall dimma över landskapet igen. Mönstret var så slående att jag vände mig till Gud i bön: ”Varför skiner solen över varje plats vi kör igenom när resten av landskapet är höljt i denna kalla dimma?” Sedan hörde jag en svag röst i mitt inre öra. : "Tror du att jag inte låter himlens ljus lysa på människor som söker mig i bön varje dag?"

Jag var inte beredd på en sådan tanke. Men han fick mig att ändra uppfattning. Jag såg faktiskt de spetsiga spirorna på otaliga minareter längs hela rutten. När muezzinen ringde slutade ett märkbart antal människor att arbeta och gick till bön. I alla fall tog människor mycket tid att be till Gud i vardagen. Den där tysta rösten jag hörde den morgonen skakade väggen av mina fördomar och förberedde mig att titta på människor med andra ögon under min vistelse.

Dagar senare åkte jag på en resa till Sahara med en liten grupp. Efter att några beduiner hade behandlat oss överdådigt drog jag mig tillbaka från lägret och gick till öknen för att be. Det var sent. Natten hade fallit. Men månen lyste starkt över öknen. Stämningen var bara inbjudande att prata med Gud i naturens stillhet. Efter att ha gått några hundra meter in i öknen insåg jag att jag inte var ensam. Någon annan hade exakt samma idé som jag. Cirka 20 meter bort förberedde sig en beduin för att be. Jag tittade med intresse (ja, jag hade blandade känslor för det eftersom bön inte är en handling jag tycker om att se människor göra... men jag kunde bara inte titta bort!). Sättet han bad på var fascinerande. Jag förstod förstås inte ett ord (även om han bad högt). Men hållningen var väldigt uttrycksfull: när han böjde sig till marken på sin lilla bönematta kunde jag bara läsa en uppriktig ödmjukhet i hans hållning. Men när han rätade upp sig igen intog han en ställning så värdig att jag sällan sett en människa. Det imponerade mycket på mig. Det var denna växling mellan ödmjukhet och värdighet, ödmjukhet och värdighet, ödmjukhet och värdighet, från vilken jag äntligen kunde härleda religionens sanna väsen: ingenting hade någonsin övertygat mitt hjärta så mycket om att sann ödmjukhet för oss människor bara är början till att stiga till sann värdighet, som den där unga beduinens bön den natten.

En annan dag befann jag mig i Hassan II-moskén i Casablanca. Det var mars. Moln hängde över moskén. Efter att ha sett denna fascinerande byggnad på nära håll gick jag över torget framför moskén. Jag blev förvånad över hur många tusen muslimer här som dyrkar Allah tillsammans på helgdagar. Alla invånare i min hemstad (Zwickau hade tidigare över 100.000 XNUMX invånare) skulle ha utrymme här att tillbe Gud i moskén och på torget framför den samtidigt. Det händer också på festivaldagar, fick jag veta, att så många muslimer samlas vid denna moské för att dyrka Allah. Så hände plötsligt något som gjorde ett bestående intryck på mig: det kom en kraftig vindpust från havet. Molntäcket bröts och solen bröt igenom och badade hela moskén i ett starkt, varmt ljus. När det hände såg jag i mitt sinne tre änglar flyga över moskén och föra ett budskap till de troende. Det var väldigt fascinerande för mig. Då förstod jag att den trefaldiga ängelns budskap också kommer att predikas bland muslimer! Och att det kommer att finnas många tusen muslimer som tacksamt kommer att ta emot detta budskap och fånga upp det ljus som de fortfarande saknar i sin dyrkan.

Ja, jag förstod förstås också att de tre änglarnas budskap bara kan höras där om andra människor som redan känner dem går dit för att göra dem kända.

Sedan, när jag satt på bussen och tittade på moskén för sista gången, gick en ung marockan förbi sidan av bussen jag satt på. När han såg mig stannade han tvärt. Sedan lyste hela hans ansikte upp. Han pekade på sitt skägg, sedan på mitt, lade sin hand på hans bröst och nickade till mig med en blandning av glädje, ödmjukhet och tillgivenhet. Sedan fortsatte han sin väg. Jag hade aldrig upplevt något liknande. Men det tog tag i mitt hjärta.

Allt som allt var vistelsen i Marocko en ögonöppnare för mig. Jag såg hur många värdefulla människor det finns i muslimska länder, hur många av dem som uppriktigt når ut till Gud, hur varmt de behandlar varandra och hur graciöst deras sätt att tillbedja kan vara. Gud hade planterat ett frö i mitt hjärta som snart skulle gro...

Det är vackert när Jesus utgjuter sin kärlek i våra hjärtan och genom detta förstår vi vårt uppdrag bättre.